Först blir jag förbannad. Provocerad att ännu en statlig turistmyndighet lyckas att töntabort en massa fantastiska naturtillgångar och jag börjar skriva på ett argt inlägg:

Efter fem sorger och tolv bedrövelser så är det då dax för Island att putsa upp sitt anseende lite. Få oss att glömma bankkrascher, utlandsskulder räknad i fantasiljoner, avgångna regeringar och självklart askmoln.

Så vad gör man? Jo, precis exakt samma misstag som den statsfinansierade turismen alltid gjort. Man drar ihop vitt skilda intressen för att man måste göra något. Man måste visa handlingskraft. Måste aggera. Och man måste synas. Hur och varför är ofta oklart.

Så helt utan mål, idé och förmodlingen utan analys och brief låter man någon sätta ihop en kampanj.

För så brukar det gå till. Exemplen är oändliga på riktigt usel destinatonsreklam. Kolla in valfri statlig turistmyndighet, tex Turkiets.

Men.

Sedan mjuknar jag under researchen.

Ljusningen i det hela är att alla Islands invånare under eventet, citat:

”skickar meddelanden  till vänner och bekanta i hela världen  om vad de älskar mest med sitt land, varför man bör resa till Island och hur man kan bli inspirerad av Island.”

Man använder bla Facebook, Twitter och Vimeo här blir kampanjen briljant! Här beskriver den vanliga Islänningen sina favoriter (och Yoko Ono) varför de älskar sin ö. Engagerat, autentiskt och personligt. Tyvärr är jag räddatt det briljanta kommer bort och kvävs av den rätt slätstrukna filmen.

Vad är din åsikt om det hela?